Fru de Lorches vemodiga förmodan, att deras vänskap ej skulle bestå sanningsprovet, visade sig riktig. Då vi med stark fart glida fram mot ett avgörande, kasta vi skrymmande och överflödigt gods över bord. Vänner och vurmar, nöjen och njutningar, vördnaden för konventionalismens budtavlor, vetenskapliga och litterära intressen vrakas.
Se, allt skall bliva nytt! Det är varje omvändelses paroll — blott i enstaka fall förvandlas stridsropet till ett triumferande: Se, allt har blivit nytt! Efter fulländat värv insåg den ostrogotiske krigaren att han kunde göra ännu något för sin konung — befria honom från en farlig tjänare.
Fru de Lorche, som gjort en bitter väntjänst, insåg att hon borde befria fru Ingeborg från en pinsam vän. Hon drog sig sakta och varligt tillbaka ur den lilla kretsen, blev åter en gammal liten dam i en Terborchsk tavla. Fru Ingeborg måste ensam reda ut minnena från sommaren och hösten.
Det lyckades henne inte. Förgäves söker opiumrökaren skapa sig en klar bild av de i rökskyar svepta dygnen. Vad hände? Vad gjorde jag? Var befann jag mig? Vem såg mig? Hur betedde jag mig? Vem skrattade åt mig? Var bland dessa än tätnande, än lättare dimmor funnos de granskande ögonen och hur sågo de mig?
Belysningen är stark, allt är väl ordnat, minsta detalj träder tydligt fram. Men var är devisen? Vad föreställer tavlan? Den står där isolerad. Jag vet inte hur jag kom in i situationen. Jag vet inte, hur den blev till, vad den betydde, hur den upplöstes.
Varför står Kurt där och ser på mig med onda ögon? Vad har jag gjort? Jag måtte inte vara ond själv eftersom jag nickar och småler: men han besvarar inte mitt leende. Eller varför sitter Sussi på kökstrappan och gråter?