Här kan du läsa om de olika djuren som lever på eller i marken. En del lever av döda växt delar och är därför viktiga nedbrytar, medan andra är rovdjur. Fler av dessa djur känner vi igen som till exempel daggmasken, vinbärssnäckan och gråsuggan. På sidan hittar du även svaret på hur många löv en daggmask äter.
Jordkrypare — Geophilidae — är en familj i leddjursklassen enkelfotingar — Chilopoda. De är långsmala, 15—55 mm långa och 0,5—2,5 mm breda. De har många segment och benpar. De svenska jordkryparna har 37—77 benpar.
Rygg- och bukplattor är delade i smala mellanplattor och breda huvudplattor som på ryggen är ungefär lika inbördes. På buksidan växlar storleksförhållandena. Benen är korta. De nykläckta ungarna har från första början det fullständiga antalet segment och ben.
De är anpassade till att ta sig fram i sprickor i marken. I Sveriges finns 10 arter. Världsfaunan omfattar drygt arter, och de har världsvid utbredning, dock endast ett fåtal i Afrika. Många utländska arter har lysförmåga.
Dubbelfotingar — Diplopoda — är en klass i överklassen mångfotingar — kallas även tusenfotingar — Myriapoda. Dubbelfotingarna karaktäriseras av ett flertalet segment som är parvis sammansmälta, så att dessa dubbelsegment vardera bär två benpar, samt av att mundelarna utgörs av ett par överkäkar småkryp och andra djur ett par underkäkar, de senare sammanväxta till en invecklad byggd bildning — gnahochilarium.
Antennerna är ogrenade, tråd- eller klubblika. På huvudets sidor finns vanligen en grupp punktögon samt ett tömösvaryskt organ, det vill säga kitinklädda gropar eller kanaler med tättställda sinnesceller i botten som torde vara känsliga för vissa slag av mekanisk retning eller möjligen skakningar.
Första kroppssegmentet saknar extremiteter, de tre nästföjande samt några av de bakersta har vartdera ett par, övriga segment har två benpar. Dubbelfotingarna varierar i kroppslängd från 2 mm till 30 cm, och antalet benpar från 17 till Utomlands kan man hitta dubbelfotingar med benpar.
Kroppen är cylindrisk. Kroppsväggen är vanligtvis inlagrad med kalciumkarbonat, det vill säga huden är förkalkad, vilket kan innebära att de är känsliga för markförsurning. Djuren rör sig relativt långsamt. När de blir störda kan flertalet arter — klotdubbelfotingarna — rulla ihop sig till en spiral eller kula.
Många arter har stinkporer på kroppen som kan avsöndrat ett giftigt sekret till skydd mot rovdjur.