Adam och Eva är enligt Bibelns skapelseberättelse i Första Moseboken de första människorna som Gud skapade. De räknas som mänsklighetens stamföräldrar i judiskmuslimsk och kristen tro. Skildringen av dessa har tolkats både bokstavligt och allegoriskt.
Den bibliska redogörelsen för människans skapelse och det första människoparets öden är uppdelad i två skapelseberättelser. Skapelsens höjdpunkt är den sjätte dagen, Blandade frågor Gud skapar mannen och kvinnan till sin avbild. Deras namn nämns inte i skildringen.
Gud ger dem i uppdrag att föröka sig och uppfylla jorden och råda över alla levande skapelser. Till föda åt både människan och djuren ges alla växter och frukter. Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort.
Berättelsen i Första Mosebokens första kapitel avviker från andra skapelseberättelser i närliggande kulturer som MesopotamienBabylonFenicien och Egypten. I dessa är flera sinsemellan stridande gudar involverade och skapandet är kopplat till sexuellt umgänge mellan gudarna eller till och med till en guds onanerande.
Gudarna har inte alltid kontroll över skeendet och människan är där närmast en oförutsedd biproduktmedan Första Moseboken beskriver människan som målet med skapelsen: Adam och Eva framstår där som skapelsens krona. I exempelvis Babylon betraktades solenmånenstjärnorna och himlen som gudar av egen kraft; i Bibeln är dessa ting som skapats av Gud.
Kungarna ansågs vara en guds avbild och regent i dennes ställe på jorden; i Första Moseboken är däremot Adam och Eva och i förlängningen alla människor skapade till den allsmäktige Gudens avbild. Den andra berättelsen beskriver de första människorna och deras uppror mot Gud och har få paralleller i andra österländska skapelseskildringar.
Berättelsen följer direkt efter den första, från Första Moseboken Guds roll betonas här genom att han genomgående kallas med sitt egennamn i kombination med gudstiteln: Jahve Jehova Gud. Här beskrivs Guds skapande utifrån en annan ordning: mannen — växter — djur — kvinnan.
Denna skillnad har förklarats på två sätt. Den ena förklaringen utgår från fyrkällsteorin. Enligt denna härrör skildringen från en annan källa, Prästskriften och Jahvistensom utan större redigering lagts in i texten. Det exakta kronologiska skeendet är därför inte viktigt i berättelsen, som nämner Guds skapandeakt när det är relevant utifrån människans perspektiv.
När Gud ger människan växter och frukter till föda nämns att Gud skapade växtligheten. När Adam ska namnge djuren nämns att Gud skapade djuren. I denna andra skapelseskildring formar Jahve Gud den första människan av stoft från marken och blåser in livets andedräkt i hennes näsborrar så att hon blir en levande själ.
Gud planterar Edens trädgårdsom den första människan får i uppdrag att vaka över och vårda. Gud skapar djuren och visar dem för mannen, som ger dem alla namn. Efter en tid skapar Gud kvinnan till att vara en hjälpare och komplement till mannen genom att försänka honom i djup sömnta ett av hans revben och utifrån det bygga en kvinna.