Felix Rosén, läkarstudent, Karolinska institutet; undersköterska, akutmottagningen, Danderyds sjukhus felix. Patienten föddes för nästan hundra år sedan och i dag vill hon dö. Jag och sjuksköterskan håller hennes händer samtidigt som hon spyr inne på undersökningsrummet på akuten.
När hon är färdig talar hon. Jag minns inledningen av essän »Myten om Sisyfos«, i vilken Albert Camus förklarar att suicid är den mest grundläggande filosofiska frågan: Varför ska man överhuvudtaget leva? För många av oss i vården måste patienten som vill dö leda till den mest grundläggande etiska frågan: Varför ska vi överhuvudtaget vårda?
Jag undrar vad vi kan göra. Hur gör man ett liv värt att leva? Frågan är ett stort och tungt stenblock och jag har inte tid. Frågan får rulla nedför kullen. Tillsammans med min kollega talar jag med patienten. Vi byter hennes smutsiga blöja och flyttar henne från en brits till en mjukare säng.
Vi slänger blöjan och spypåsarna. Vi dämpar belysningen och ser till att hon får vila. I mina tidigare jobb mötte jag ofta människor som hade det gott ställt. Kryssningsresenärer, kändisar, kungligheter, Nobelpristagare.
Det fanns någonting ljuvligt i att umgås med dessa människor, som ofta var nyfikna, självsäkra och medvetna om sin förmåga. De måste ha blivit stärkta av tidigare prövningar, för självförtroendet syntes i deras steg.
Det var också ofta pirrande att lyssna till dem. Kanske kunde jag som lyssnare erhålla någonting, ett stycke kunskap, en varsam knuff, som förde mig in på en mer framgångsrik bana? Det fanns få risker och många möjligheter. Patienten kan inte stå eller gå, så vi resonerar att det kanske är enklast om hon får kissa direkt i blöjan, som vi sedan byter.
Jag går för att diskutera med patienten. När jag kommer in på patientrummet ser hon piggare ut. Jag tar av hennes blöja, och blir överraskad: Med stor möda lyfter hon på ländryggen och jag hinner precis kila in ett bäcken mellan henne och madrassen.
Jag lägger ett lakan över hennes underkropp och slår mig ned bredvid sängen.